Sagan om mitt ben.
Jag har aldrig haft som avsikt att göra den här bloggen till en väldigt personlig blogg, men nu måste jag bara ge svar på så himla vanliga frågor i min vardag. Varför opereras jag så ofta, vad är det för fel på mitt ben och vad har de gjort vid senaste operationen?
Först och främst handlar det här ju om en olycka som hände för ca 5 och ett halvt år sen, där jag blev överkörd av en lastbil på en cykelväg. Min höft blev krossad på 3 ställen, mitt högra ben gick av i 3 olika delar och högra benets hud och mjukdelar "slets bort", plus några mindre skador som punkterade lungor, stukna vrister, knä ommöblemang och en bruten tå. Operationerna har då givetvis gått ut på att korrigera alla dessa skador och vi kom fram till nu senast att jag genomgått ca 20 operationer sen händelsedagen.
Senaste stora operation (sommaren 2009) gick ut på att korrigera mitt högra lårben som växt 30 grader snett. De sågade kallt av benet och vred det så att det fick en lite normalare vinkel. För att det skulle hållas så la de in en ca 30 cm pinne fastsatt med 4 skruvar i benet. Efter 9 månaders kryckgång var det sen småningom (9 månader senare) dags att ta ut denna pinne och skruvar. Och det är det de gjorde nu i fredags. Och vips så är jag nu på kryckor igen men förstås för en mycket kortare period.
Huden som slitits bort i olyckan korrigerade de med transplanterad hud från vänstra benet. Så idag saknar alltså mitt vänstra lår det yttersta hudlagret och högra baksidan av benet har ett stort område med transplanterad hud. (orsaken till varför jag aldrig är barbent. Det här området har de försökt minska på i många olika operationer. Man gör det genom att "sy in" benet. De skär alltså bort en del av det transplanterade hudområdet och drar över frisk hud och stansar sen ihop alltsammans. Ett sånt här ingrepp gjordes också i fredags. Men de kan förstås endast ta små delar i taget så därför har jag gjort så många just såna här ingrepp och kommer kanske ännu att fortsätta med det.
Tusen gånger förlåt till alla som frågar dessa frågor och jag hastigt bara svarat något i stil med att "de har bara korrigerat mitt ben lite" ,men jag får alltid så obekväma blickar ifall jag berättar hela historien så därför har det blivit så. Jag själv känner mig inte alls obekväm med att berätta och det hjälper mig psykiskt otroligt mycket att få berätta till folk vad som hänt mig. Men människors reaktioner är ofta inte bekväma och det förstår jag absolut, så därför har jag bara valt att ibland inte berätta så mycket om benet och olyckan.
Fastän detta har hänt mig är jag en helt vanlig människa som också en gång i tiden levt i ett odödlighetsperspektiv. Jag råkade bara vara på fel ställe vid fel tidpunkt och det kunde ha hänt vem som helst. Jag är absolut inte starkare än någon annan, utan jag har bara inte haft något annat val än att genomgå allt detta. Jag är inte en stark människa. Folk brukar säga att jag blivit van vid smärtan men fakta säger att en människa aldrig kan vänjas vid smärta, mera tvärtom, desto mer smärta man utsätts för så desto känsligare blir man. Och det är inte, och har aldrig varit lätt men jag är fortfarande en glad människa. Mina vänner säger att jag är en livsnjutare och det tror jag nog att olyckan bidragit mycket till. Jag är nog den mest livsnjutande människan jag känner.
Och i framtiden, ställ jätte gärna frågor till mig om ni är intresserade. Jag mår som sagt bra av det. Jag vet att det här är inte världens största grej för andra men för mig är olyckan en av de de största delarna i mitt liv och jag vill adrig glömma den eller att människor ska undvika den så fort den kommer på tal. Det är som att undvika mig.
Jag valde faktist att publicera en bild på ena sidan av mitt ben ( som är väldigt uppsvullet) för att folk bättre ska få förståelse. Det här såret är nu från den kosmetiska delen av operationen, alltså när de sytt in mitt ben och stansat ihop. Där finns 54 stycken suturer, alltså nitar. På andra sidan och på höften har jag två liknande sår också men de är mindre så man har sytt fast dem med ca 30 stygn. Jag har aldrig förut publicerat en bild av mitt ben så ifall någon av någon orsak tycker att det här är alldeles fel så säg till genast så slänger jag bort. Men det här är jag.
Det här inlägget och bilden delade jag med mig för jag vill att folk äntligen ska veta vem jag är. Jag har gömt mig i mer än 5 år och vill inte mera. I sommar tänker jag gå omkring i söta klänningar (utan leggings) varje dag.
Pete, stark artikel! Jag tror inte att du behöver ta bort och censurera något med tanke på andra, det är din blogg. Och det lönar sig inte att gömma sig, man måste vara den man är, och I längden mår man bättre av att berätta om sina upplevelser och erfarenheter.
Gillade speciellt den sista meningen.. :-)
tycker att det är jättestrongt att du skriver om olyckan! minns den där dagen när jag fick höra vad som hänt, trots att vi inte känner varann så bra så blev jag väldigt orolig, och så lättad sedan när jag fick veta att du skulle klara dig.
jag tror att det är hälsosamt att våga visa sina ärr, det blir ju ändå en del av en själv som inte går att förneka! så gå i klänning i sommar, det kommer bara att göra dig ännu starkare :)
vad starkt gjort av dig petronella. väldigt. och precis som föregående kommentar tycker inte jag heller att du ska behöva ta bort bilden, för det här är din blogg - du väljer vad du ska publicera. det här är du, och ingen kan hindra dig från att gömma dig.
även om du och jag har varit med om helt olika olyckor, känner jag igen mig i det du skriver. jag tror du förstår vad jag menar. jag publicerade ju också i min förra blogg min historia, mest för att folk ska få veta varför jag är så ledsen ibland.
stor kram!
det är inget fel att sätta bild hit ,jag tror att det e bra att du gjorde det.Det är du !Du har rätt i de att ingen borde inte veta om det.
bakom allt som har hänt finns ju du Petronella,härliga Petronella!
Det är så skönt att du finns!
ja ja kommer aldri att glöm när fammo/mommo ringd å berätta att du had vari me om en olycka. du e stark petronella som ha orkat krycka dej igenom alla dessa år <3 kram kusin emma
En fin bild på ett fint ben som tilhör fina ,starka ,livsnjutaren Petronella!Jag är så glad att min dotter (och genom henne ,jag)fått lära känna dig.
Sagan om ditt ben ,som är en sann saga,får mig att se på många saker helt ur ett annat perspektiv.
Du säger själv att du inte är stark,men jag tror ändå att det som du blivit tvungen att gå igenom har gjort dig stark.Stark att stå ut med många andra saker i livet ,som andra kanske upplever som stora motgångar.I mina ögon är du stark och helt och hållet ljuvlig!Jag hoppas det blir en solig sommar så dina ben får njuta av solsken och bli bruna!Kram ,Helena
Jag tycker du är helt fantastisk. Jag beundrar dig och hoppas du kan njuta av dig själv och allt runt omkring.
Jag tänker ofta på att ifall man varit sjuk väldigt mycket, genomgått massor med smärtsamma situationer, så ser man på vardagen på ett helt annat sätt. ibland börjar jag nästan gråta över att jag inte behöver ha ångest, känna smärta och att det är en helt vanlig måndag.
Powerwoman! Blondinbella och Obama kan slänga sig i väggen.
Jätte starkt av dig att dela med dig, de var intressant att läsa!
Jag måste kommentera för att jag råkade köra förbi precis när olyckan skedde, och jag tänker på det varje gång jag åker förbi det stället. Jag hade sett dig tidigare samma dag på McDonalds i stan, det kändes helt overkligt när jag fick veta att det var du som blev påkörd. En fin text, jag tror att det här är bra för både dig och de som får ta del av din historia :)
Du är bäst. Helktenkelt. Vet inte hur jag skall förklara det på något annat sätt, du e bara så himla bra. Du ha lärt mig så himla mycket om livet och varje dag är jag glad för att du finns. Puss från hon som sitter brevid dig i soffan
Tummen upp! Och många många positiva vindar från Åland. Kram
Jag tror du är starkare än du tror även om det kanske är svårt att själv känna det. Starkt är i alla fall att du berättar och vill prata om det. Förstår att det måste vara jobbigt med människors obekväma reaktioner, men jag tror att de flesta bara reagerar av rädsla eftersom det är skrämmande att inse att sådana här hemskheter till olyckor faktiskt kan hända vem som helst när man minst anar det. Det berör.
Hoppas du återhämtar dig fint efter den här senaste operationen och så hoppas jag vi råkar på varann (barbenta) i vasasolen i sommar! :) Kramar
<3
Oj då, ja hade ingen aning att du varit med om något sånt. Jättetufft av dig att skriva hit om saken med bild o allt. Hoppas det blir bra kjolväder på sommaren :)
För mig är du bäst! <3 inte bara på grund av detta utan varje del av dig! Som du själv skriver så har olyckan ju format dig till den du är, och jag tycker så mycket om den du är. Göm dig inte, du är för fin för det! I sommar skall vi njuta! saknar dig!
<3
Tusen tack för era kommentarer Simon, Hanna, Sophia, Sarah, Emma, Helena, Sabina, Emilia, Saara, Sarah, Saalis, Lena, Anna, Aura och Josefine. Jag skulle vilja baka varsin tårta till er alla för att ni är så snälla! Puss
Råkade titta förbi på din blogg och blir så glad och nästan tårögd av det du skriver. Precis som Saara O så tänker jag på den där dagen varje gång jag åker förbi stället. Jag kommer ihåg den dagen som igår och även fast jag aldrig känt dej speciellt bra så beundrar jag verkligen hur bra du ser ut att må efter allt. Du är säkert en av de sötaste i klänning så absolut! En stor beundrar kram från mig! :)
Kul att läsa det sista!
Otroligt stark berättelse du e modig o otroligt stark o en mycket fin o glad människa ja e så glad jag fått lära känna dej, o sku hoppas du kom till Panorama även denna sommar.De rörde en enda in i skjälen med obehag, sorg men mesta delen enorm glädje o tacksamhet att du lever o mår bra!
bra och välskrivet. du ska absolut gå i korta kjolar i sommar! du är så fin.
tack tack tack tack! till er vill jag också baka varsin tårta!
Vilken stark människa du verkar vara och jag håller med om att du ska bära klänning utan att skämmas. Vissa har ärr som ej syns utanpå kroppen och de bleks så småningom också.
Kram till dig och ditt ben Petronella!
mkt bra skevet!!!
